Vad man grubblar på mellan Oxberg och Mora
Mellan Oxberg och Mora är det tre mil. Man hinner tänka väldigt mycket unde tre mil på skidor. Alltifrån vad man måste göra på jobbet till vad man ska äta när man är i mål till hur det egentligen fungerar det här med valla och att jag nog aldrig kommer bli en sådan människa som tar med mina framtida barn ut på skidturer i skog och mark.
Nåväl, kortvasan genomförd och därmed etapp två i tjejklassikern. Man kan åka den även om man är relativt otränad för tillfället generellt och fullständigt novis i längdspåret i synnerhet. Just där och då blir tre mil väldigt långt på något vis. Och just där och då funderade jag mer på hur jag skulle formulera Blocketannonsen över skidorna när jag kom hem. Men det går. Men mycket sitter i huvudet mentalt. Att inte ge upp. Respekten för dem som ser tjusningen i längdskidor och som dessutom är duktiga på det har vuxit rejält hos mig men hur man åker nio mil förstår jag inte ens. Men det är ju tur att vi alla är olika, att somliga gillar jympa och andra att åka skidor på platten. Jag kommer antagligen alltid sälla mig till den förstnämnda gruppen.
Jag hade satsat på en tid runt fyra timmar, det kändes rimligt och överkomligt men längst vägen - och framförallt mittenmilen mellan Hökberg och Eldriset där jag helst villa kasta skidorna in i skogen och gå hem istället - resonerade jag med mig själv om att jag nog fick justera den tiden ytterligare något genom att plussa på någon timme. Så när jag gick i mål och klockan visade på 4:09 fick jag ändå lov till att vara nöjd.
Gör jag om det någon gång då? Antagligen inte. Kanske. En gammal chef sa en gång att föda barn är det värsta du kan göra men när det är klart har du glömt smärtan och du vill göra det igen. Nu vet jag ännu ingenting om hur det är att föda barn men tanken slog mig där i spåret när det var som jobbigast att åka ett skidlopp kanske är lite som att föda barn - jättejobbigt men när det är klart har man glömt av det jobbiga och vill göra det igen. Jag skulle ljuga om jag påstod att det var så jag upplevde det när jag kom i mål, och inte ens idag dagen efter känner jag någon längtan efter att åka igen. Men vem vet om ett par dagar när den värsta träningsvärken lagt sig.
Så -hur många av Friskis motionärer och funktionärer ska åka något av de olika Vasaloppen i veckan?
Hejhej // Karin