Friskis&Svettis Vänersborg

Temperatur: mellan -1 och -16

Snöläge: mycket

Antal vurpor: tiotalet varav minst två var när jag stod still...

 

Det är väldigt vackert i fjällen när solen gnistrar i snön, frisk luft fyller lungorna och kylan biter sådär lagom i kinderna. Jag känner mig stark och hurtig och jag riktigt känner hur jag älskar träningen. Men jag är irriterad på Gustav Vasa!

 

Jag har en begynnande 30-årskris. Fast i år fyller jag blott 28 år, jag säger blott för det är ingen ålder har jag förstått. För det säger alla som är äldre och visare. Men jag har 30-årskrisat sen jag var 24 så det hjälper föga. För att mota den här insikten om att jag kanske borde stå där med villa, vovve och volvo så småningom så försöker jag mig istället på allt som är lite omständigt, ovant och kan innebära en viss mängd smärta. Exempelvis att hoppa fallskärm vilket jag gjorde för några år sedan, det är som om min hjärna tänker att "hmm, det verkar idiotiskt - det testar vi!" Och det kan hända att den här tjejklassikern är ett led i att ta mig an sådant jag varken behärskar eller tycker är särskilt kul.

 

Nåväl. För ett år sedan skulle vi springa Vårruset varpå en vän sa till mig att har man väl sprungit Vårruset (5 km) så kan man lika gärna fortsätta springa och ta sig an Lidingö Tjejlopp (1 mil) och har man väl gjort det så har man gjort en fjärdedel av Tjejklassikern och då kan man lika gärna fortsätta och göra den också. När man liksom ändå håller på. Ja fastnade i den här tanken, tänkte att "JA! Vi gör det!" varpå min vän tog sitt förnuft till fånga och drog sig ur medan jag lyckades övertala en annan vän att frivilligt springa, skida, simma och cykla kors och tvärs över landet.

 

Och det är därför jag känner en viss irritation mot Gustav Vasa eftersom jag nu om jag med en gnutta heder i behåll ska ta mig igenom Kortvasan faktiskt måste lära mig att om inte åka så i alla fall ta mig framåt i längdspåret.  För hade herr Vasa förstått innebörden av en ålderskris och vilka påhitt det kan medföra så hade han kanske låtit bli att göra ett så stort avtryck i skidhistorien.

 

Så jag har köpt skidor, stavar och vantar. Kittat mig till tänderna i funktionell (och snygga) kläder, (som jag hitills använt mer vid löpning än skidåkning), tjatat med mig mannen upp till fjällen, bokat en skidlektion och därefter lagt min själ i att försöka lära mig att åka längd. Min tidigare erfarenhet av detta är när jag var ett par år gammal och dagiset jag gick på ordnade någon slags skidtävling runt en fotbollsplan. Redan där och då insåg jag att det fanns andra saker jag upplevde mycket roligare här i livet. Exempelvis slalom, som sedan blev det jag helst förknippade med snö. Men skam den som ger sig, krisar man så krisar man och då är det lika bra att göra det ordentligt! 

 

Musklerna är fantastiska just av den anledningen att de mest bara finns där och egentligen känner man inte av dem förrän de faktiskt blivit använda på ett för dem ovant sätt. Och det kan man säga att jag gör nu. Känner mina muskler. Eller bristen av dem. Mina ljumskar existerar knappt och har jag någon gång trott mig vara stark i armar och axlar så var det bara en illusion. Dessutom känner jag en djup beundran för Kalla och resten av skidlandslaget. Faktiskt till alla som liksom obehindrat glider fram i spåret utan att se det minsta berörda ut. Jag kan se lite mer av tjusningen i den här sporten än jag gjorde där på dagiset, hur kroppen får jobba och hur man får njuta av både natur och frisk luft men jag tror det krävs några fler mil hemma på Hunneberg innan jag är fast ;-) Låt nu bara snön ligga kvar en månad till.

 

Så alla vasaveteraner och längdfrälsta där ute, vad är erat bästa tips och trix?